Det sägs ofta att renoveringar sliter på både hus och relationer. Men om man tittar närmare är det kanske inte bara väggarna som förändras, utan även vi som människor.
Att leva mitt i en renovering är lite som att befinna sig i ett övergångsskede i livet. Golvet är uppbrutet, väggarna dammiga och man längtar efter det färdiga resultatet – men samtidigt händer något viktigt i mellanrummet. Man inser att tålamod inte är en plikt, utan en förutsättning. Att kompromisser inte är svaghet, utan styrka. Och att familjen, som ibland känns trött och stressad, faktiskt växer när man står inför utmaningar tillsammans.
En trasig vattenledning kan kännas som världens undergång där och då, men i efterhand blir det ofta en rolig historia. Det är lite samma sak som i livet: de kriser vi går igenom är sällan slutpunkten, utan snarare en vändpunkt. Man hittar nya sätt att lösa problem, man lär sig att allt inte måste bli perfekt, och man uppskattar små saker mer – som en kopp kaffe i ett halvfärdigt kök. Eller att gå en trädgårdsutbildning, för att bli lite mer grön i tummarna.
Det är lätt att drömma om det perfekta hemmet, men kanske är det just i skavankerna och de halvfärdiga hörnen som livet blir på riktigt. Ett barn som springer genom ett rum fullt av färgburkar, en hund som lämnar tassavtryck i det nymålade golvet – det är spår av livet, inte misstag.
Kanske är renovering i grunden en påminnelse om att inget i livet blir helt klart. Det finns alltid något som kan förbättras, målas om eller byggas till. Men istället för att se det som ett problem kan vi se det som frihet. Det betyder att vi alltid kan växa, förändras och skapa nytt – både i våra hem och i oss själva.