Klockan är åtta på morgonen och jag sitter i en steril konferenslokal tillsammans med sju andra gubbar som alla ser ut att ha hamnat här av olika anledningar. Byggkillen i hörnet är här för att jobbet kräver det, rörmokaren bredvid mig för att han vill slippa krångla med försäkringen nästa gång, och jag själv för att jag tydligen inte får svetsa i mitt eget garage utan att veta vad jag håller på med. Välkommen till hetarbetsutbildning, en dag som ska lära mig att eld är farligare än jag någonsin trott.
Instruktören heter Kenneth och har jobbat med brandskydd i trettio år. Han inleder med en bild på en utbrunnen villa. ”Det här var ett svetsjobb som gick fel”, säger han. ”Två millimeter fel, tre minuters oaktsamhet, och en familj fick börja om från noll.” Han bläddrar vidare till nästa bild, och nästa, och nästa. Alla visar samma sak: förstörda hem, sönderbrända verkstäder, svartnade minnen. Budskapet är tydligt. Det här handlar inte om att vara petig. Det handlar om att inte döda någon.
Förmiddagen ägnas åt teori och kurs heta arbeten. Vi lär oss skillnaden mellan hetarbete och vanligt arbete, och varför just svetsning, slipning, skärning och lödning klassas som extra farliga. Vi får veta att temperaturen i en svetslåga kan nå 3000 grader, att en gnista kan färdas upp till tio meter, att en glöd kan ligga och pyra i timmar innan den antänder. Vi lär oss att ventilation måste stängas av så att gnistor inte sugs in i kanaler, att brandfiltar måste vara av rätt material, att pulversläckare måste kontrolleras varje år.
Kenneth berättar om en gång han åkte ut på en brand efter ett hetarbete. Det var en renovering av ett tak, någon hade svetsat på eftermiddagen, allt såg lugnt ut. Mitt i natten började det brinna. En glöd hade letat sig in i en springa, pyrt i timmar, och till slut antänt isoleringen. ”Den som utförde jobbet hade gått hem efter tio minuter”, säger Kenneth. ”Han trodde det var lugnt. Han åkte dit i egenskap av brandskadad, inte som svetsare.”
Efter lunch är det dags för praktik. Vi går ut på en övningsplats där det står gasolbrännare, svetsar och en massa metallskrot som vi ska öva på. Men först ska vi förbereda arbetsplatsen. Vi måste röja undan allt brännbart inom fem meter, täcka golvet med skyddsmaterial, placera ut brandfiltar och släckare, stänga av ventilation, sätta upp varningsskyltar. Det tar nästan lika lång tid som själva arbetet, och det är precis poängen.
När allt äntligen är klart får vi tända på. Jag svetsar en enkel fog, inget avancerat, men känner värmen mot huden även genom skyddskläderna. Gnistorna yr, studsar mot golvet, letar sig in i hörn jag inte tänkt på. Efter några minuter är jag klar, men Kenneth stoppar mig. ”Nu börjar det viktigaste”, säger han. ”Efterkontroll.”
Vi står där i tjugo minuter och bara tittar. Känner med händerna, använder värmekamera, letar efter glöd som inte syns för blotta ögat. Kenneth pekar på en liten punkt som fortfarande är varm, trots att svetsningen var klar för länge sedan. ”Här”, säger han. ”Den här hade kunnat ligga kvar och pyra i flera timmar. Om ni gått hem nu hade det kunnat börja brinna när ni sover.”
Plötsligt känns eftermiddagsfikat avlägset. Det där pyret, den där lilla punkten av värme, tankarna kring brandfarlig arbeten, hade kunnat vara början på en katastrof. Jag förstår varför reglerna finns. Jag förstår varför Kenneth är så noga. Han har sett det förut, alldeles för många gånger.
På slutet får vi våra certifikat. Ett papper som säger att vi nu är godkända att utföra heta arbeten, att vi vet vad som krävs, att vi tagit till oss budskapet. De flesta i rummet ser nöjda ut, redo att bocka av ytterligare en kurs. Själv känner jag mest en sorts ödmjukhet. Det där pyret, den där lilla punkten av värme, kommer jag att tänka på varje gång jag tänder en brännare.
Kenneth avslutar med en sista bild. En man som står framför sin nedbrunna verkstad, ansiktet tomt, axlarna sjunkna. ”Det här är vad som händer när man struntar i reglerna”, säger han. ”Var inte den där mannen. Ta hand om er där ute.”
Vi packar ihop, tackar för oss, går ut i verkligheten igen. Solen skiner, allt är som vanligt. Men något har förändrats. Jag ser på byggena jag passerar med nya ögon, tänker på alla gnistor som flyger, alla som jobbar där uppe på taken. Förhoppningsvis har de gått samma utbildning. Förhoppningsvis tänker de på efterkontroll. Förhoppningsvis är det ingen som går hem för tidigt.